När SVT: s morgonprogram inledde sin serie partiledarutfrågningar fick Mona Sahlin välja valrörelsens viktigaste fråga. Då hamnade jobben och välfärden högst på listan.
- För mig hänger frågorna ihop, säger Mona. Klarar man jobben så klarar man också ekonomin, vilket gör att man kan fortsätta att utveckla kvaliteten i välfärden. Mona Sahlins främsta recept för fler jobb är att se till att det skapas fler arbetstillfällen inom skolan, vården och omsorgen.
Samtidigt, i en annan del av världen, har man också problem med "jobben". Årets sockerskörd på Kuba blir enligt myndigheterna den sämsta på 105 år. Men ännu allvarligare för den kritiska ekonomiska situationen är Raul Castros konstaterande att var fjärde statsanställd är överflödig och måste bort.
Full sysselsättning brukar beskrivas som en av den kubanska revolutionens stora framgångar. Men att alla haft jobb har inte inneburit att alla har jobbat - en sanning som har varit känd länge. Och som både Fidel Castro och nu hans bror Raul påpekat flera gånger. Raul Castro har också medgett att lönen, cirka 15 euro per månad, knappast är någon stimulans för att arbeta särskilt hårt. Men istället för att öka lönen, som många då hoppades, så införde han en slags arbetsplatspolis för att få ordning på disciplinen.
Nu tycks Raul Castro ha insett att den typen av åtgärder inte fungerar och att anledningen till den låga produktiviteten i själva verket är en annan: Att det finns allt för många anställda på varje arbetsplats. Närmare bestämt en miljon för många. Det motsvarar en fjärdedel av alla statsanställda och på Kuba är staten praktiskt taget den enda arbetsgivaren.
Tidigare var staten, av politiska skäl, beredd att ta den kostnaden. Men nu, har Raul Castro förklarat, är det inte längre möjligt av ekonomiska skäl. Det finns helt enkelt inga pengar. Bidragslinjen har nått vägs ände, i bidragslinjens förlovade land.
Det finns inte ens pengar så att de utländska företag som har tillgodohavanden på kubanska banker kan ta ut dem. De överflödiga arbetarna måste helt enkelt omplaceras.
Men var? 60 000 kubaner har sökt sig jordbruket sedan staten ställt jord till förfogande för de intresserade. Ytterligare en miljon hektar obrukad mark kommer snart att bli tillgänglig. Det innebär, i bästa fall, ytterligare 60 000 jobb. Men det saknas fortfarande 880 000.
Kan inte Monas kompis Lars Ohly ringa till sin kompis och tonårsidol Castro och förklara för honom hur man bedriver politik för full sysselsättning:
- Hola commendante, kan man höra Ohly säga när han vidarebefordrar Monas ord till Raul, för att skapa fler jobb måste man främst säkra resurser till kommuner och landsting. På så sätt kan jobben inom den offentliga sektorn säkras. Sen kan man också bygga fler bostäder så att ungdomar kan flytta dit jobben finns samtidigt som arbetslösa byggnadsarbetare får arbete."
Allvarligt alltså..... När ska folk fatta att det är via jobb i industri och tjänstesektorn man får resurser att bygga välfärd - inte tvärtom.
- För mig hänger frågorna ihop, säger Mona. Klarar man jobben så klarar man också ekonomin, vilket gör att man kan fortsätta att utveckla kvaliteten i välfärden. Mona Sahlins främsta recept för fler jobb är att se till att det skapas fler arbetstillfällen inom skolan, vården och omsorgen.
Samtidigt, i en annan del av världen, har man också problem med "jobben". Årets sockerskörd på Kuba blir enligt myndigheterna den sämsta på 105 år. Men ännu allvarligare för den kritiska ekonomiska situationen är Raul Castros konstaterande att var fjärde statsanställd är överflödig och måste bort.
Full sysselsättning brukar beskrivas som en av den kubanska revolutionens stora framgångar. Men att alla haft jobb har inte inneburit att alla har jobbat - en sanning som har varit känd länge. Och som både Fidel Castro och nu hans bror Raul påpekat flera gånger. Raul Castro har också medgett att lönen, cirka 15 euro per månad, knappast är någon stimulans för att arbeta särskilt hårt. Men istället för att öka lönen, som många då hoppades, så införde han en slags arbetsplatspolis för att få ordning på disciplinen.
Nu tycks Raul Castro ha insett att den typen av åtgärder inte fungerar och att anledningen till den låga produktiviteten i själva verket är en annan: Att det finns allt för många anställda på varje arbetsplats. Närmare bestämt en miljon för många. Det motsvarar en fjärdedel av alla statsanställda och på Kuba är staten praktiskt taget den enda arbetsgivaren.
Tidigare var staten, av politiska skäl, beredd att ta den kostnaden. Men nu, har Raul Castro förklarat, är det inte längre möjligt av ekonomiska skäl. Det finns helt enkelt inga pengar. Bidragslinjen har nått vägs ände, i bidragslinjens förlovade land.
Det finns inte ens pengar så att de utländska företag som har tillgodohavanden på kubanska banker kan ta ut dem. De överflödiga arbetarna måste helt enkelt omplaceras.
Men var? 60 000 kubaner har sökt sig jordbruket sedan staten ställt jord till förfogande för de intresserade. Ytterligare en miljon hektar obrukad mark kommer snart att bli tillgänglig. Det innebär, i bästa fall, ytterligare 60 000 jobb. Men det saknas fortfarande 880 000.
Kan inte Monas kompis Lars Ohly ringa till sin kompis och tonårsidol Castro och förklara för honom hur man bedriver politik för full sysselsättning:
- Hola commendante, kan man höra Ohly säga när han vidarebefordrar Monas ord till Raul, för att skapa fler jobb måste man främst säkra resurser till kommuner och landsting. På så sätt kan jobben inom den offentliga sektorn säkras. Sen kan man också bygga fler bostäder så att ungdomar kan flytta dit jobben finns samtidigt som arbetslösa byggnadsarbetare får arbete."
Allvarligt alltså..... När ska folk fatta att det är via jobb i industri och tjänstesektorn man får resurser att bygga välfärd - inte tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar