fredag 23 april 2010

Ultrahögern om "flyktingbarnen"

Under rubriken "Ultrahögern och nätet" går GD ut hårt mot personer som kritiserat planerna i Hofors kommun att ta emot ett 30-tal ensamkommande barn och vissa som sedan kritiserat GDs ledare "Var finns medkänslan". Jag tillhör den senare gruppen eftersom jag skrev ett blogginlägg.

Utan att vara medveten om den förändring jag genomgått tillhör jag tydligen numera extremhögern.
- Jag tror inte det GD. Mina politiska värderingar tillhör nog mittfåran. Jag tror på välfärd för alla, men särskilt till gamla och sjuka. Jag tror på ett starkt samhälle, som ska var generöst mot de som bor i landet - OCH som kan vara generöst mot sämre lottade i andra länder samt att man kan ha invandring. Omfattningen och inriktningen av denna bör dock vara föremål för debatt, precis på samma sätt som pensioner, barnbidrag och kollektivtrafik debatteras.

Jag tror även att en stor del av de som skrev kommentarer är ganska vanliga medborgare som inte alls känner sig som ultrahöger. Det är ett alldeles för enkelt sätt - och intellektuellt ohederligt - att utmåla meningsmotståndaren som extremist av ena eller andra slaget, och i Sverige är ju ultrahöger kanske det värsta man kan hitta på när det gäller politiska invektiv. Det är t o m värre än extremvänster. Såna argument, GD, det tar man till när man förlorat debatten om sakfrågan.

GD skriver vidare om "oss" i ultrahögern: De som skriver använder vissa nyckelbegrepp. De sätter till exempel konsekvent ordet barn inom citattecken – ”barn”.

Jag väljer ibland att placera begreppet flyktingbarn inom citationstecken av det enkla skälet att så stor del av dessa inte alls är små barn. Merparten är unga vuxna av svårbestämd ålder. Och en av svårigheterna med åldersbestämningen är att alla kastat sina id-handlingar - just för att inte det ska gå att säga vem det är, vilken ålder man har och varifrån man kommer. Att de kallas barn förvirrar debatten på samma sätt som när bl a media kallar illegala invandrare för papperslösa. Om papperslösa tycker man synd. Det gör man däremot inte om illegala invandrare. Om ensamkommande femåringar tycker man synd, men en 20-åring väcker inte samma sympati.

Hur är det då med dessa ensamkommande barn - är de ensamma i en stor grym värld? I Socialstyrelsens rapport Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn) redovisas:

Av 100 barn som kommit ensamma till Sverige 1997 var det bara åtta som själva fattat beslut om att resa. För de resterande 92 var flykten föräldrarnas eller släktingars beslut.

Vidare att asylsökande som uppger sig vara under 18 år ofta visar sig i själva verket efter utredning vara äldre och hör inte till gruppen barn/ungdomar. Anledningen till att de säger sig vara yngre är i regel att de fått rådet att påstå det och tror att det ökar chanserna att få stanna.

Uppgifterna om hur barnen/ungdomarna tar sig hit är enligt Migrationsverket mycket knapphändiga. Barnens egna berättelser är ofta oklara och ibland vet de inget om resvägen.

För över hälften av barnen hade släktingar eller vänner till familjen hjälpt dem att fly och för en fjärdedel var det förälder/föräldrar som gjort det. Omkring hälften av barnen hade ledsagats under flykten av någon vän, släkting, smugglare eller hjälpare. För de flesta barnen/ ungdomarna var det inte tal om något eget val och de visste ofta inte själva vilket land de skulle till. Avgörande för vilka barn/unga som får möjlighet att ge sig iväg är om familjerna har tillgångar för att kunna betala resan, kontakter och anknytningar i andra länder, i en del fall barnens/de ungas egen initiativförmåga och i några fall, när det gäller barn från fattiga familjer, att någon utomstående hjälper dem ur en desperat situation.


Notera att det var ultrahögern på Socialstyrelsen som skrivit ovanstående.

I fjol dvs 2009 kom 2 250 barn och ungdomar under 18 år till Sverige utan vårdnadshavare och söker asyl, en ökning från 1 510 barn året innan. I sin nya prognos tror nu Migrationsverket att cirka 3 000 ensamkommande barn söker asyl i år och lika många nästa år. I förra prognosen, från december, uppskattade verket antalet barn i år till 2 400 barn.

Norge tog förra året emot över 2 400 ensamkommande flyktingbarn, en ökning med 75 procent jämfört med året före. I år väntas antalet minska dramatiskt sedan Norge nyligen har skärpt sin flyktinglagstiftning. Tidigare fick ensamkommande flyktingbarn permanent uppehållstillstånd i Norge, men nu ges de tidsbegränsade uppehållstillstånd tills de fyller 18 år, då de tvingas lämna landet.
- Den nya lagen har redan fått effekt, säger Hanne Mathisen på FN:s flyktingorgan UNHCR. Man ser en klar reduktion i antalet ensamkommande barn som har sökt sig till Norge i början av 2010.

Ett temporärt skydd från krig och elände är alltså inte vad barnen söker. Man söker en permanent vistelse. Och det är förståeligt. Vem vill INTE ha det bättre? Men om det nu är så att familjen sänder äldste sonen som ankare för att resten av familjen längre fram ska haka på och bosätta sig i Sverige och bli för evigt försörjda, borde vi inte ha det med i våra överväganden?

Bland de tusentals asylsökande unga som kommer till Sverige kan givetvis finnas enstaka ungdomar och även barn, som har faktiska skyddsskäl - men ytterst, ytterst sällan egna asylskäl. Dessa har givetvis, enligt utlänningslagen som reglerar invandringen till Sverige, rätt att få det skydd de behöver. Men man ska vara medveten om att det torde röra sig om en bråkdel, någon handfull eller så, som faktiskt har egna asyl- eller skyddsskäl.

Dom barnen, ungdomarna eller unga männen borde tas emot i anläggningar som den i Hofors. Det tror jag väldigt många inom "ultrahögern" håller med mig om. Men de andra ställer jag mig mycket tveksam till, men jag är ju bara en av ultrahögern.

1 kommentar:

Unknown sa...

Återigen mycket bra sagt och formulerat. Det är bara att konstatera, man tillhör extremhögern. Mer än vad man själv visste.